Om boken: 2016 / "Under de senaste decennierna har intresset för hungerns konst tydligt minskat. Om i tidigare tider anordnandet av sådana föreställningar kunde ge en ansenlig summa, så finns det nu ingen anledning till det. Andra tider. Då brukade det vara så att hela staden surrade om honom, hungerstrejken, fler och fler människor strömmade in från dag till dag; alla ville titta på honom minst en gång om dagen; Till sist öppnade de abonnemang för de som ville ha det, så att de kunde sitta framför en liten gallerbur från morgon till kväll. Även på natten hölls utflykter - med fackelljus för större effekt; på klara dagar togs buren upp i luften, och sedan fördes barnen in för att beundra den; för vuxna var det bara ett nöje som hade blivit på modet, och barnen stirrade med öppen mun, med alla ögon öppna, höll händerna av rädsla, stirrade på hur han, blek, i svarta strumpbyxor, med utstående revben, satt, försummar stolen, på ett strö av halm, bugar sig artigt, försöker svara på frågor, sträcker ut händerna genom galler så att vem som helst kan verifiera hans smalhet. Sedan drog han sig tillbaka in i sig själv igen, brydde sig inte om någon annan, inte ens på klockans slag, det enda föremålet i hans bur, utan tittade bara framåt med halvslutna ögon och smuttade på vatten ur ett litet glas för att blöta hans mun…»